En som kallad glädje sprider en ton av energi, som sprider sig i kroppen av tillit av kroppens egna ro. Ådrorna som kall i filosofi skulle kunna vara en berättandefunktion av alla känslor. men allt jag märker är hjärnans kontroll.
Begränsa men stå emot alla anrop från mina egna känslor. Jag lyssnar endast till min egen åsikt som skulle slå igen all så kallad negativ makt för att känna mer inombords, alla glada fantasier speglas tvärs emot.
Jag ser mig som en fasanfull man, min egen blick har vänt helt.
Kan du förstå mig?
eller är allt förjäkliga förjävels...?

Kan det förklaras på något sätt mer än med mina ord, en längtan ifrån sig själv som skulle vara gott.
Jag mättas ju av din romans.
Kan du förlåta mig med en tendens i alla min skulder av känslor.
Min bön leder mig till dig som skulle vilja va allt och lite till...
Kärleken skulle leda mig rätt.

Du ville mig väl i en igenkännande röst.
Kan du vara i storm som tar dig dit vindarna sliter tag i en och samma håll samtidigt som alla håll är åt ditt och din vägbeskrivning.
Att vandra i tomhet men med allt eller gå längst sin egen takt med din riktning?