det verkar som att ljuset falnar
ur marken fuktigheten dunstar
vid stranden samlas isen
havet ropar mitt namn där ute
höstens stränga frost förlamar gräset
på strandbrinken tången
som stormen kastat upp
ligger kvar borttappat vid klipphällen

horisonten fångar ljuset
långa skuggor samtalar tyst
vid de låga, krumma båthusen
de mjuka röda nyanserna
över himlen drar blicken till sig
solen kokar vid den eviga linjen
ljuset bländar men håller mig kvar
mina steg drar mig mot strandkanten

jag går den upptrampade stigen tillbaka
genom de mörka buskagen
med det ropande havet i ryggen
genom den tysta ängsmarken
där fåglarna sover nu
genom mörkret mot ljuset