MELLAN BERGEN

Jag var min mammas
bortglömda son
och dom ensammas
tysta megafon

Med blickar i nacken
sprang lilla jag
hastigt nedför backen
den stora dag

vars friska luft
lyfte natten
till något tufft
och skratten

ekade mellan bergen
som fastnat i jorden
och målade färgen
av dom tysta orden

Jag går i barndomen
och tiger still
Jag tillhör egendomen
som inte vill

släppa mig bortom
bergens mörka djup
Jag tillhör nog dom
som bestiger ett stup

vareviga dag
för att komma ut
och greppa tag
i allt som tar slut

om jag slappnar av
faller mitt mörka jag
och själen tycks gå av
när jag möts av ett slag

från det främmande land
som jag försöker uppnå
med min ansträngda hand
Dock kan drömmarna nå

den verkliga jorden,
de färger som jag söker,
de talade orden
om jag bara försöker

Dags att sluta drömma
och tala utan gräl
men inte nånsin glömma
en ensam liten själ...