Det är svårt att känna mig
när jag är så öppen.
Ju mer du får veta om mig, desto mer
upptäcker du att du inte känner mig.

Men jag förstår att glädjen hela tiden
kommer tillbaka.
När jag räknar in allt mänskligt, vill säga.
Och det gör jag ju.

Jag tänker - liksom - att jag vill reflektera över tankarna
så att folk ser att deras boja går att öppna,
att det finns en nyckel,
att låset redan är oljat.

Nu kanske du vill se ner på det blottade
ömmande väsendet, du vet
livskraften som gör så ont,
och blint slå ifrån.

Eller bara tänka på sången
Var inte rädd
Din färd har stränder
in mot ljuset.