Snöflinga falla tungt
så tunn, bräckande
ack så skör,
landar på varm hud,
smälter, kyler

en droppe rinner
längs fåror,
bevittnar sliten själ
rullandes på livslinjer,
åker den på sitt livs
upptäcksfärd


sista linjens fåra
kastar droppen, hejdlöst
mot marken för att dö,
med andra flingor
bildas en pöl, så stor
för att gemensamt visa
hur själen igentligen mår