Här bodde nyligen en ranglig farbror och en dement tant. De hade bott där sedan höghuset byggdes. Nu har ett betydligt yngre par flyttat in. Det tycks röra sig om en fryntlig kille och en briljant tjej. Känner mig som ett gammalt spöke med många vintrar i garderoben, ja, gott om somrar i skafferiet - när jag plötsligt får möjlighet att heja på paret. Som om min mun försöker återge halva historien kring vad de tydligen har hamnat mitt i....

Hejdar mig och inser att där råder nya friska tag - att deras liv knappast har ett dyft att göra med åtti-nitti-åringarnas smått eländiga kamp. Börjar åter lyfta in mina matkassar från trappavsatsen. Ungdomarna står i och för sig lugnt kvar med nyckeln i händerna. De nickar ganska glatt, bara en smula generade. Blir samtidigt påmind om att även jag har en dam nuförtiden. Hennes etta finns fjärran från min, ändå så nära. Jag är minst lika lycklig som detta par månde vara.