Du min älskling skulle vikariera som lärarinna, stod på gården och förberedde anteckningarna i kemi eller religion. Det tycktes mig lika naturligt som förvånande. Precis utanför den trevliga tegelbyggnaden stod din lilla bil parkerad. Den var kvadratisk som en box, dessutom turkosblå - jag skulle aldrig ha trott att du hade någon sådan. Iofs var den av fransk modell från 60-talet, så det stämde säkert. Alternativt var det den ensitsiga plastgrejen bredvid, som du brukade rulla omkring i. Hypermodern, ja knappt större än en skurhink?! Det viktiga var hur man körde - på vilket vis man lät solen blåsa genom ens hår - inte vad man satt i.

Vi var halvt försjunkna i någon filosofisk fråga, som vi förhöll oss rörande överens om, närmast som andligt genomsyrad kärlek. Likafullt bröt jag kontemplerandet, och lät uppmärksamheten dras mot skulpturen intill skolan. Den påminde om ditt fyrkantiga fordon, stod på samma ramp som vette mot vattnet. Som ett film score framträdde ur bakgrunden : Eleanor Rigby med sin ihärdiga stråkkvartett. Fast min älskling var inte alls lika kärv och folkskygg, nej, du snarare skrattade lagom ofta och tog för dig av tillvaron i viss mån.

Så av ren ilska fick du plötsligt fart, dök ned i en av simbassängerna. Där skulle du tillrättavisa en vuxen tjej som just begagnade sig av din privata konstruktion. Hon borde fatta vad hon höll på att studsa på. Den kunde liknas vid en rödrosa blandform, mellan fontän och gummimjuk skulptur - kanske därtill trampolin, fast rund som en snäcka - som du hade skapat för egna händer. Damen vältes huvudstupa ned, du höll grepp om hennes sprattlande vader några sekunder, bara för att markera att hon gjort ett övertramp.

Först torde nog hela den lilla bassängen ha varit din egen, men nu hade den vuxit till en kollektiv. Såg mig tvungen att kliva i. Jag vadade omkring på gränsen mellan din och den tillrättavisade damens avdelningar, grundade på fiktivt förnuft. Hennes väninnor simmade som om de kunde lägga sig i konflikten närsomhelst.

Du min älskling låg nu och slumrade i kanten av bassängen (tydligen inga problem att andas däri) med utsläppt hår. Den hämndlystna flickan höll i en farlig fisk, som hon förde närmare din kropp. Med mina ben försökte jag mota bort henne och den lilla hajen, av alla krafter. Utan att någon av oss skulle bli biten. Samtidigt med armarna försökte jag väcka min älskling, så att du kunde fly eller försvara dig själv. Någonstans mitt i kampen vaknade jag.

Hade uppenbarligen slumrat en gång till, och hunnit drömma hela intrigen. Scenen jag hade försökt erinra mig dessförinnan, var avsevärt mindre händelserik. Där hade ett par guider stått och pratat, som om de parallellt gjorde en podd inom det litterära fältet. Varför hade ängelns vinge sin naturliga krökning? Förklaringen var givetvis att ängeln hade stått inklämd där i nischen som vi kunde se, vars ovala väggar hade format vingarna under århundraden.

Mer komplicerat tycktes det då att teckna ned bokstäver på papprets minimala radavstånd. Vi förväntades anteckna vad vi hade hört (eller vad vi hade drömt?). Särskilt min gamle kamrat kunde inte komma på ett enda ord. Han brukade ju ha högre krav på att det skulle stämma med verkligheten (likafullt levde han i ständiga illusioner). Nu var min kamrat i full färd med att utfråga guiderna, om vad de ansåg att vi borde komma ihåg. Dock även jag som visste vad jag ville skriva, fick icke fram något bläck på de vita, hemskt smala fälten mellan linjerna.