I korridorernas skugga, där politikens dimma sveper. Argument och snömos dansar, vilt och oberäkneligt. Sanning, Medkänsla, Förståelse – hopplöst förlorade i korridorens virrvarr. Jag lyssnar, jag observerar, jag känner pulsen av en splittrad verklighet.

Tjejen från Centern, en manchurian-kandidat på crack. Hennes röst vibrerar som en överladdad elledning, Tick tack, tick tack, hon slungar ord som projektiler. Splittrar vårt samhälle, skapar klyftor, skär genom tiden.

Och tjejen från Miljöpartiet, en näve downers i rösten, Letargisk, upprepar “diskurs” som en trasig skiva, Hon famlar, söker efter mening, men finner ingen "kurs". Bara tomma fraser, som en borttappad gitarr, grå starr.

Killen från SD, hans påklistrade manlighet skriker: “svenska stålet biter!”, Vapen österut, nervöst trampande, staplar plattityder högt. Men bortom hans ord, bortom hans rädsla, finns en värld. En värld som kräver mer än klichéer och enkla svar.

Taxisnubben, kandiderar med stolthet för sin förskola. Hans Sverige är en snäv ram, ett mikrokosmos av verkligheten. Islam – fredens och fridens religion, säger han, okay tänker jag. Irrelevant i sammanhanget dock. Men bortom hans horisont, bortom hans taxiruta, finns en större bild.

Sociologen, Göran Adamsson, står där med subtila teorier. De flyger över huvuden på de flesta, som obegriplig poesi. Tomma blickar, halvöppna munnar – som om han talade Mandarin, Men han trampar oförtrutet på, kämpar för att väcka förståelse, för att bryta murar.

Är dessa politiker representativa? Jag fäller en tår i tyst förtvivlan, riksdagshuset väntar på dem.