Väntrum
Ja, alltså jag satt i tandläkarens väntrum när en snubbe i långt hår och ganska kort skägg kom in. Han slog sig ner mitt emot mig, bläddrade i en veckotidning som om världen inte bar på några hemligheter alls.
Plötsligt vände han sig mot mig och sa ”godmorron.” ”Godmorgon,” sa jag, ”jag heter Björn.” ”Det var ett konstigt namn,” sa han,Jag tyckte att det var högtravande, så jag sa: ”Vad heter du då?” ”Jesus Kristus,” sa han. Okej, då är han väl grek, tänkte jag.
”Jaha,” sa jag, ”och vad gör du här då?” ”Tänder ljus,” svarade han, ”fast idag ska jag laga ett hål.” Han log som om det var världens mest självklara sak.
”jag ska lägga guldfasader på samtliga tänder.”
”Det är passande,” sa han. ”Mina följare har kallat mig Adventus Domini i tvåtusen år nu, och nu känner jag att jag vill sticka ut lite.”
Jag sneglade på honom, försökte avgöra om han drev med mig, eller om jag just hamnat i ett väntrum där verkligheten tagit lunchrast. ”Så… vad tänker du kalla dig nu då?” frågade jag.
”Gud,” svarade han. ”Du, det är upptaget,” sa jag. Jag såg hur hans blick mörknade. ”Va fan,” sa han. ”Också upptaget,” sa jag.
”Jag har hört att du fixade både vin och fisk men utan tillstånd från berörda myndigheter
Det finns en kille som fixade internet åt hela Ukraina på några timmar. Han heter Elon, och han delar säkert med sig av sitt namn.”
Han smakade på namnet en sista gång, som om han prövade en ny sorts bön. ”Elon…” sa han. ”Det får duga tills vidare.”
Sen gick han in till tandläkaren, och jag satt kvar och undrade om jag just hjälpt världens mest kända frälsare att byta identitet, eller om jag bara pratat med en man som behövde ett nytt namn för att orka en dag till. Och kanske var det nog.