Det finns en tystnad nu som ingen värld kan fylla. Den bränner genom timmarna, en glöd av allt som inte blev, allt som slets ur tiden. Åren du bar i dina händer, och ändå, och ändå föll du som om själva luften gav upp. Jag famlar eftrer dig i mörkret, men mörkret är tomt och svarar inte längre. Det finns ingen morgon här. Ingen gryning. Bara en skärande kant där ditt namn en gång vilade. Jag uttalar det ändå, fast det skär mig blodlös, För det är allt jag har kvar. Min dotter. Min förlorade. Min eviga smärta. Du lämnade världen, och världen föll med dig. Ändå bärs ditt namn vidare, Isabella, i den kärlek som aldrig dör. En glöd som inte svalnar, en sorg som aldrig slocknar. Och i den brinnande tystnaden finns bara detta kvar: att du var älskad utan gräns, och att den kärleken kommer att bära dig för evigt.