Ögonblicket har passerat.

När detta upptäcks
är det förbi.

Bladen vänds.

För att se tecknen under den gamla smutsen,
måste de skrapas fram.
För att tyda dem byter jag glasögon.

Det ytliga är det ytliga.
Smutsen är inget annat
än skalet runt min person.

Ett stilla regn.

Tillfället spolas iväg,
och jag sträcker mig bort från saknaden,
utan att nå.