


en text direkt ur märkligheten..
längtan att hitta en stig
Att fortsätta gå de vägar som nötts av skor i tusental är inte lockande längre. Även de tusental som är mina. Det gör mina dagar grå och orden trötta. Och möjligen är det lika sant vice versa. Eller sannare. Kanske är det en punkt som saknas. Fast jag hellre skulle se ett semikolon. Men med nya uppräkningar. I andra färger. Och former. Att skriva om skrivande var något jag lovade mig själv för oräkneliga dagar sedan att aldrig göra. Ändå är jag nu här. Vid vägs ände måhända. Och som jag önskar att jag kunde hitta en liten oupptäckt stig. Att plocka blommor längs och vila på en sten. I larmet på stadens kollektiva transportmedel funderar jag sällan längre på omgivningarna och människorna. Inte i någon prosaisk form i alla fall. Mer på hur jag ska hålla mig undan påträngande hud och andedräkter. Och visst begriper jag att jag har blivit tråkig och enahanda. Som hellre stickar en vante än att diskutera världsproblemen och intriger över ett glas vin på en krog. Och kanske är det den insnöade tillvaron som gör att orden inte lirkar sig in mellan tangenterna längre. Eller så har man bara en begränsad mängd. Och när de tar slut så gör de det tvärt. I andra änden landet ligger ett mjukt vitt täcke över marken och jag vill gärna säga att jag gjort snöänglar och tänt tomtebloss i det mörka vinterland som är mitt ursprung. Men sanningen att säga så har jag stickat en vante och ätit schauniagravat renkött. (om det nu stavas så).
Prosa
av
kerstin skriver
![]() Läst 87 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2024-12-01 19:02 ![]()
|
![]() ![]() ![]() kerstin skriver ![]() |