När ska jag finna kärlek som mig ser,
en själ som ser mig hel, ej del för del?
Som vänder mörker till en ljusare sfär,
och skänker ro, där hjärtat söker spel.

Jag vandrar ständigt, längtar efter famn,
som känner mina brister, ändå står.
En kärlek som ej kräver falsk fasad,
men finner styrka där min svaghet rår.

I natten hör jag viskningar om hopp,
ett löfte gömt i stjärnors tysta sång.
Men vinden driver drömmar mot sin topp,
och hjärtats bön förblir obesvarad gång.

Ack, tiden står, men frågan ekar än:
När ska jag älskas så som jag älskar den?