Du var en sol, så klar i morgonskrud,
som lyste upp min värld i gyllne brand.
Jag svävade i nattens tysta hud,
en blekreflex i skuggans kalla hand.

Du strålade med eld och hjärtats mod,
med värme som förjagade all gråt.
Jag rörde mig i dunklets milda flod,
i tystnad där min längtan fann sin låt.

Men ack, vi kretsar fjärran, du och jag,
för evigt skilda av en ödets lag.
Din dag är ljus, min natt är evigt lång.

Dock lever jag i glansen av din prakt,
en dröm i mörkret, stilla, öm och sakt,
som sjunger om din sol i stjärnors sång.