Min själ är vävd av längtan, mjuk och skör,
den ropar efter värme, närhet, ro.
Men kärlek bärs ej lätt som sommarsnö,
den vilar tungt likt sten på hjärtats bro.

Den lyfter mig till höjder, ljusa, klara,
men fäller mig i mörker, kallt och hårt.
Den skänker hopp men låter det förfara,
en evig strid i skuggors dolda spår.

Och ändå kan jag aldrig släppa taget,
för utan den blir världen grå och tom.
Den binder fast mig, fri men fjättrad laget,
som havets våg vid strandens evigdom.

Så låt mig bära tyngden, låt mig brinna,
för kärlek ger mig allt – men tar mitt inre.