Jorden darrar, ett dånande stön,
En skugga faller, vi är inte ensamma.
Ingen tapper ställning, ingen hjältes rop,
Bara längtan efter mammas trygga famn, döden nära.
Bara panikslagen flykt, döden andas i nacken.

Vi springer som råttor, en rusande massa,
Från stålens käftar, ett krossande angrepp, allt i sin väg krossas.
Inga linjer håller, inga fanor höga,
Bara desperat flykt under himlens kalla öga.
Bomberna brast, ett brinnande regn av eld och stål,
Luften fylld av krut och död, en brännande smärta i varje andetag.

Varje ekande smäll, en brännande smärta i öronen.
Våra kamrater faller, en tyst vädjan,
Förlorade i kaoset, för alla att se.
Damm och blod blandas, en besk smak i munnen.

Och i våra rop, ofta fyllda av rädsla,
Ropade vi på våra mödrar, längtande efter tröst och trygghet.
De levande och de fallna, slungas över fältet,
Slagfältet färgas mörk rött, ett blodigt vittnesbörd.
Ett bevis på förlust och smärta, en evig natt.

Ingen ära sökt, ingen ära vunnen,
Bara krossade drömmar under en blodig himmel.
Endast tystnaden och askan återstår