Mitt krig var rått, men det värsta satt inte i vapnen.
Det satt i kroppen.
I reflexerna som tog över innan tanken hann ikapp.

Vi sköt mot allt som rörde sig
tvekan dog innan tanken hann fram.
Mörkret luktade metall, svett och rädsla.
En lukt som fastnade i huden,
som om marken själv ville minnas oss.

Jag bar hem doften av järn,
och den har aldrig lämnat mig.
Ditt krig är tystare, men inte mildare.
En skärm som aldrig blinkar bort sanningen.
Du sitter i trygghet, men själen är oskyddad,
när ansikten fryser i dödens ögonblick
och kameran vägrar blunda.

Du bär blicken som ingen annan ser.
En blick som fastnar bakom ögonlocken
och vägrar släppa taget när du försöker sova.

Jag bär lukten som aldrig försvinner.
Du bär ögonen som aldrig slutar stirra.

Två olika sår.
Samma nervsystem som brinner.
Två hjärtan som kriget tvingat stå still.

Samma gamla jord.
Samma gamla helvete.
Bara olika former.

Må vi en dag
sluta föra vidare
det vi aldrig bad om att ärva.