Jag gick till kriget
för jag hade ingen att gå hem till.
Ett brustet hem,
ett brustet hjärta,
ett namn jag inte längre bar.

Jag trodde jag var ensam i världen.
Jag trodde jag var en man utan fortsättning.
Jag trodde jag var en kropp som kunde kastas
dit världen brann som mest.

Jag visste inte att jag hade ett barn.
Ingen liten hand,
ingen liten röst,
ingen som sa “pappa”.

Så jag gick.
Inte för ära.
Inte för flaggor.
Inte för rätt eller fel.
Jag gick för att jag inte visste
att någon väntade på mig.

Och nu, fjorton år senare,
står hon framför mig.
En dotter jag aldrig fick hålla,
men som ändå säger mitt namn.

Hon tittar på mig,
ser skägget, ärren,
allt jag försökt glömma.

Och hon ler.
Kallar mig “pappa bandit”.
Som om jag är något farligt,
men ändå hennes.

Jag gick för att jag inte visste.
Jag kom hem för att jag äntligen fick veta.

Kriget tog många namn från mig.
Hon gav mig tillbaka ett.
Pappa.