De sa att det var utbyte.
Fångar mot fångar.
Men du var inget av det,
bara ett barn som följt oss
för att vi var de enda som fanns kvar.

Du höll min hand hårt
när vi gick över fältet.
Du trodde vi skulle till lägret igen,
att vi skulle äta bröd,
att jag skulle bära dig
när du blev trött.

“Varför ska jag gå med dem?”
frågade du.
Din röst darrade inte,
den bara undrade,
som om det fanns ett svar
som skulle göra allt begripligt.

Jag kunde inte säga sanningen.
Att kriget bestämde åt oss.
Att vuxna män bytte liv
som om de bytte ammunition.
Att du var en bricka
fast du bara ville spela fotboll.

När kvinnan kom springande
skrek hon ditt namn
som om hon drog det ur himlen.
Du stannade.
Du släppte min hand.
Du såg på mig
som om jag svikit dig
eller räddat dig
eller båda samtidigt.

“Är det min mamma?”
viskade du.

Jag nickade.
Det var allt jag kunde.

Du sprang mot henne
och hon föll på knä
som om marken gav efter.
Hon höll dig som om hon ville
pressa tillbaka sex veckor
in i din kropp.

Jag stod kvar.
Du vände dig om en sista gång.
Inte för att säga farväl.
Bara för att förstå
varför du måste lämna oss.

Jag hade inget svar då.
Jag har inget nu.

Bara minnet av en liten hand
som släppte min
för att äntligen få gå hem.