Vaknar i samma grå kuliss,
kaffe som smakar damm och tid.
Klockan säger att jag lever,
men inget i mig svarar ja.
Steg för steg i samma spår,
vardagens tysta tvångströja.

Allting rör sig, men jag står still
som ett eko utan röst.
Frågar rummet varför jag är här,
och väggarna svarar med tystnad.
Drömmar har bleknat till damm,
och framtiden är en stängd dörr.

Jag ville känna eld, en mening,
något mer än spegelns ram.
Men allt är bara repeterat brus,
en visa som ingen längre sjunger.
Så jag sitter i detta ingenting,
där dag och natt går i varv.

Och jag undrar
inte längre hur,
men varför jag ens började gå.