Det gör ont på jobbet,
där leenden är plikt och luften känns tung.
Allt jag gör är fel på rätt sätt
tillräckligt för att duga, aldrig för att räknas.

Det gör ont hemma,
där väggarna ekar av gamla försök.
Jag sitter tyst i mitt eget liv
och väntar ut minuter som aldrig vill ta slut.
Det gör ont att andas,
när varje dag är en kopia av den förra,
och jag vet att ingen märker
om jag försvinner lite mer i dag än i går.

Ibland ber jag i hemlighet
inte om ljus, inte om hopp,
utan bara att något ska gå sönder.
Att kroppen ska svika först,
så att det inte blir jag som "väljer fel".
En olycka. En diagnos.
Något utanför mig själv som avslutar det här
utan att någon säger: "Du tog den vägen."

För jag orkar inte tänka på begravningar,
men jag fantiserar om slut.
Inte med raseri, inte med tårar
bara med lättnad.
Som att äntligen få lägga ner
en ryggsäck ingen annan såg att jag bar.

Och varje dag jag vaknar
är ännu en besvikelse.
För jag finns kvar.