Jag vaknar i samma säng,
bredvid samma andetag,
värmen som en kedja
snarare än en trygg famn.

Dottern skrattar i köket,
och jag ler
ett inövat svar
på ett liv jag aldrig valde,
bara gick in i
för att man skulle.

Kaffet smakar alltid måndag.
Och tiden går i cirklar,
som om någon lindat ett snöre
runt min hals
och drar lite hårdare
för varje “allt är bra”.

Jag hatar dem inte.
Jag hatar inte ens mig själv.
Men jag är fast
i tapetens mönster,
i kläderna jag tvättar om och om igen,
i ett skratt som ekar tomt
för att tystnaden vore för avslöjande.

Jag vill skrika,
men ljudet dör
innan det når munnen.
Vill springa,
men benen vet inte
vad annat de skulle springa till.

Livet är inte en fängelsecell.
Det är ett vardagsrum
med för få vägar ut,
och för många “ska”.

Jag drömmer om en annan stad
och vägar utan slut.
Om att bara vara någon annan,
någon annanstans.