Jag andas
inte för att jag vill,
utan för att kroppen vägrar sluta.

Allt runt mig lever.
Mannen som viskar mitt namn i sömnen,
dotterns små händer mot min kind
små kärlekar
som borde hålla mig kvar
men bara får mig att sjunka djupare.
Jag sitter i ett rum utan dörr.
Inte byggt av betong,
utan av tid, rutiner, plikter,
av “du borde vara lycklig”
och “tänk på allt du har”.

Jag tänker.
Det är där problemet börjar.
Tankar som rostar fast,
som kättingar runt revbenen.
Varje dag upprepar sig
som ett dåligt eko i ett huvud
som inte längre orkar lyssna.

Jag går genom livet
som en kropp som glömde sin själ
någonstans längs vägen.
Jag älskar dem,
men det räcker inte längre.

De kan inte fylla hålet
där min egen mening skulle bo.
Och när natten kommer
och huset somnar,
hör jag hur något viskar i mörkret:
Du är inte fri.
Du har aldrig varit det.
Du är en skugga
i en värld av ljus du inte längre tål.

Jag blundar,
drömmer om ett fall
utan slut.
Inte för att dö
bara för att slippa stanna kvar