Så står man på första trappsteget;
\"det här funkar inte\"
\"kommer aldrig att bli bättre\"

Sen bestämmer man sig för att göra slut
Efter att ha gjort slut känner man sig som om man lever
i en bubbla
Det finns luft så man kan andas
men man är instängd
och det finns ingen som hör om man pratar

Efter det känns det som en lättnad
som om nån gör hål på bubblan
så man är fri i gen

Men det varar inte länge
Sen hamnar man i som en djup brunn
Man vill upp till ljuset
för där man är
är det bara mörker och kallt
Mörkret och kylan gör kroppen kall
och man går in i sig själv för att få värme

Efter det kommer sorgen
Man går tillbaka till alla ställen man varit på
med den personen
bara för att för en stund
få ett hopp om att han kanske
står där igen
Man försöker desperat vrida tillbaka tiden
känna känslan igen
om bara för en stund

Gråten kommer och rinner som ett vattenfall
Går inte att få stopp på det
ögonen känns som någon doppat dem i salt
och sedan stänkt röd målarfärg

Efter det kommer glasasken
Människor försöker knacka på och få kontakt
men förgäves
Det enda man hör är sina egna tankar
och sina egna andetag

Glasasken byts sedan ut mot drömmarna
De oändligt långa drömmarna som kommer
varje gång man stänger ögonen
Plötsligt är han där igen
Allt är bra igen
Sorgen är över och allting är bra

Längtan vinner över alla de andra stegen
Längtan av att bara ringa
ringa en signal
hur farligt kan det vara?
Bara för att få höra rösten igen
Eller skriva
Bara för att höra hur det är med honom

Så står man sedan där på sista trappsteget
Allting har plötsligt släppt
-Bubblan har spruckit
-man har kommit upp ur brunnen
-sorgen har stillnat
-Ögonen har målats med vit färg och saltet är borta
- Glasasken har öppnats
- Drömmarna kommer och går
men handlar inte om samma saker
- Längtan har lagts på is och väntar på att tinas upp

Så går man upp för det sista trappsteget
öppnar den stora trädörren
och går ut i solen

~Det är dags att hitta en ny väg att gå på ~