Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Till Raila...


Den sista promenaden


Vinden sveper tag i hennes mörka lockar
De kittlar henne i ansiktet

Skogsvägen smalnar av
Men solljuset blir kraftigare
Och ger vägen ett randigt sken

Löven på marken prasslar under deras fötter
Och de ligger på marken som ett varmt täcke
Som har som uppgift att värma marken denna
Något kyligare höstdag

Löven är sköra som hennes liv varit
Den senaste tiden
De rör sig inte mycket när någon trampar på dem
Men går sönder när någon berör dem för hårt
Och river i dem

Hon tittar ner på sin skatt
Han ser upp på henne med de
blåaste och ärligaste ögonen hon skådat
på länge
- Jag älskar dig mamma

Hon håller tillbaka tårarna
Och tar istället fram det leendet
Hon har hållit fram den senaste tiden
Medan hennes hjärta har gråtit
Gråtit för ångesten hon känt för att lämna honom ensam kvar
Gråtit för saknaden av att inte få se de klara, ärliga ögonen igen
Och inte få höra de orden igen
De orden som betytt allt för henne

Hon håller hans hand hårdare i sin
Stryker handen över hans hår
- Älskar dig skatten min
Du vet att jag alltid finns här hos dig
Vad som än händer

Återigen kom en vindpust som fick henne att rysa
De fortsatte gå under tystnad
Språket behövdes inte mellan dem
De förstod varandra ändå
De andades in stunden
Som kanske skulle bli deras
sista promenad
tillsammans




Fri vers av sofiavishet
Läst 638 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2006-10-17 20:01



Bookmark and Share


  yoyyo
å denna var jättefin!
2007-02-26

  Sländan
Vackert vännen. Det tåras i mina ögon av dina ord. De griper tag i hjärtat. Du har verkligen lyckats förmedla en känsla av den innerligaste kärleken och den största saknaden. *gråter lite*
2006-10-17

  Gunnel André VIP
Gratulerar till att ha målat en så varm och vacker bild av nåt så sällsynt sorgligt. Jag ser dem framför mig!
2006-10-17
  > Nästa text
< Föregående

sofiavishet
sofiavishet