Till Raila...
Den sista promenaden
Vinden sveper tag i hennes mörka lockar
De kittlar henne i ansiktet
Skogsvägen smalnar av
Men solljuset blir kraftigare
Och ger vägen ett randigt sken
Löven på marken prasslar under deras fötter
Och de ligger på marken som ett varmt täcke
Som har som uppgift att värma marken denna
Något kyligare höstdag
Löven är sköra som hennes liv varit
Den senaste tiden
De rör sig inte mycket när någon trampar på dem
Men går sönder när någon berör dem för hårt
Och river i dem
Hon tittar ner på sin skatt
Han ser upp på henne med de
blåaste och ärligaste ögonen hon skådat
på länge
- Jag älskar dig mamma
Hon håller tillbaka tårarna
Och tar istället fram det leendet
Hon har hållit fram den senaste tiden
Medan hennes hjärta har gråtit
Gråtit för ångesten hon känt för att lämna honom ensam kvar
Gråtit för saknaden av att inte få se de klara, ärliga ögonen igen
Och inte få höra de orden igen
De orden som betytt allt för henne
Hon håller hans hand hårdare i sin
Stryker handen över hans hår
- Älskar dig skatten min
Du vet att jag alltid finns här hos dig
Vad som än händer
Återigen kom en vindpust som fick henne att rysa
De fortsatte gå under tystnad
Språket behövdes inte mellan dem
De förstod varandra ändå
De andades in stunden
Som kanske skulle bli deras
sista promenad
tillsammans