Ibland saknar jag kriget,
inte kulorna, inte skriken,
men tystnaden efter stormen,
när världen höll andan och jag fanns till.

Jag saknar ögon som såg mig,
utan masker, utan spel,
bröder i lera, systrar i eld,
vi var nakna i vår rädsla, och ändå starka.

Jag saknar syftet,
den skarpa linjen mellan rätt och fel,
där varje steg betydde något,
och varje andetag var ett val.

I fredens mjuka famn
förlorar jag mig själv ibland,
i ekot av order, i minnet av eld,
i känslan av att vara behövd.

Men jag vet —
kriget är ingen vän,
bara en skugga som lockar
när livet känns för tyst.