De som sände mig – de förrådde! De vände bort sina ögon,
lämnade mig åt mitt öde!

Nu är jag omringad, ingen väg ut, ingen nåd ges.

Den där förbannade västen klämmer åt mitt bröst,
som en stålbur, en domare utan hjärta,
ett dekret inristat i svett och blod!

Martyrens väg – hellre aska än att krypa!
Hellre tystnad än att böja sig för deras skamliga kedjor!

Jag går mot domen, mot den där förbannade himlens blick,
som en skugga, redo att slå ner!

Jag har sett deras svek, jag har sett deras lögner!
Jag har kämpat, jag har offrat, jag har lidit!
Jag har stått med ryggen mot väggen – och väggen själv skrek tillbaka!

Förlåt, modiga mamma.
Ditt namn är det sista jag viskar.