Torkel var mager benig och ensam
septembergrå och illaluktande

med en skjorta som klistrade sig mot hans rygg och flanellbyxorna utan pressveck bara rynkor
som torkel
satt han och funderade en septembermorgon

dimman eller regnet var som en tapet utanför verandan och han var osäker på vad det var

skitväder var det

skit skit skit
och skit också
hur kunde hans liv ha blivit så meningslöst
och till råga på allt hade det varat längre än nödvändigt
men han hade vant sig nu och gjorde egentligen ingenting för att förändra tillvaron

han gick in igen och fram till spegeln
några få gråa hårstrån täckte delvis den begynnande flinten och han försökte forma till en frisyr av dem framför spegeln
darrande strök hans hand dem försiktigt över hjässan
som att han var rädd att de skulle ramla av
men till slut gav han upp och vände sina tankar till kvinnor

han hade aldrig varit kär
aldrig förälskad
han hade sina inrutade ungkarlsrutiner
och den sexuella driften hade väl aldrig varit på topp
så vad det gällde det så kvittade det väl med kvinnor egentligen

han gick ut igen på verandan och slog sig med en suck ned i en fåtölj där han till sist somnade till naturens lågmälda musik
och dog

efteråt
när de till slut hittade honom
hade han torkat ihop ännu mer än vad han någonsin lyckades med i sitt miserabla liv och det enda som var sig ungefär likt

var frisyren