Välkommen vare du, milda marsvår,
som vandrar genom värmländsk skog,
ur tysta tjärn du dansa till dimmans dekor,
och kasta guld över vinterns frusna monolog.

Se hur granar står givakt och vill,
kring mossans mjuka daggdäck,
lyss till den första morkullans visslande drill,
som klingar ånyo och spiller sitt träck.

Vid stigen hörs småfåglar kvittra,
domherre, blåmes och trast
de som härdat vinterns bittra,
sjunger nu med i vårvindens kast.

Där borta vid myrmarkens solprydda kant,
med skymningskrona en älgakonung,
idisslande stå som vårens vagant,
och humma rofyllt i stilla gung.

Snart susar det i säven av mer än vind,
då den minsta av insekt sina vingar lyfta,
minns ett brus; kronan fylla, i blomstrande lind,
under sorlet där unga läppar om våren blev kyssta.

"-Kom, kom du sol att min blick bemöta"
jämrade sig en hind på öppet fält,
"- väck ånyo det gröna gräset så min korta tid jag ej förnöta,
utan av lycka möta min frid, fri från minnen av vinterns svält."

Så stig du fram, du värmländska marsvår,
öppna våra skogar och tina en frusen hand,
låt oss glömma alla bekymren som där var igår,
och lyft den tröttes blick mot himlens solfyllda rand.