Då kropp bär sin tyngd i tystnad,
och steg mäts kortare men av lystnad
och leder värka onda men det höres ej en klagan,
då lindra det att vara någonstans mot slutet av sagan.

Då minnet stå avklätt men klart,
och minns den smärta unga tanke burit bart,
som nu ej längre skönjs; som en gammal tröst,
i ett hjärta som då brann av eld och bar på en röst.

Tiden passera utan att fråga,
dagar utan svar falla förbi om du ej våga,
våga att in i spegel se; blott ett ansikte återge,
långsamt främmande bliva på tidens veliga vinge.

En gång var liv något givet,
men inget av det står längre skrivet
och slutet vänta någonstans utan en unik röst,
stilla vänta, inte som ett hot men ej heller som en tröst.

Då återstå en viss enkelhet i att gråna.
Kring allt som varit och förgåtts går det att spåna,
men inget bärs av någons ensamma vilja helt allena.
Vi föds, vi leva, vi dör, och det är något som alla förena.

Därute stillna också alla frågor till sist,
ett faktum slumrande på livets utblommade kvist.
Smärta och lycka, alla mista sakta sina unika namn,
så bliva till en vila, guppande mot Nuns stilla hamn.