Kopp-en

står fylld utav

träd

unga och gamla

kulramar

med

färgglada glaskulor

står uppradade

framför

mig

svarta och genomskinliga

genom de svarta ser jag

medan jag förvränger

de genomskinliga

tills trädet

inte längre

ser ut

som ett träd

kan inte låta

det självklara vara

måste förvränga varje ord

varje bild

för om jag förvränger

allt

så behöver jag

kanske

inte längre

leva i verkligheten