Jag sitter här med dagens erfarenheter
Jag har dem knutna i min hand
Så släpper jag sakta
Ett finger i taget
För att i lugn och ro göra upp med mitt inre

Under första fingret ryms min nyfikenhet
Den är stillad nu och jag kan släppa den

Under andra fingret har jag frågorna
En del besvarade
En del obesvarade
Och den största delen
Vet jag att jag aldrig får svar på

Mitt tredje finger gömmer smärtan
Jag släpper lite långsammare nu
Den sköljer över mig och jag håller den hårt intill mig
Den gör ont för den är smärta
Vad vore den annars

Bakom fjärde fingret gråter sorgen sakta
Döden är så tragisk så opålitlig och bitter
Sorgen gör vårt inre vansinnigt och främmande
Den drar tårarna ur mina ögon
Och de droppar ner på femte fingret

Femte fingret...
Skräcken är så stark så det öppnar sig själv
Det stormar över mig och biter tag i det som är JAG
Jag vet numera att jag inte fruktar min egen död
Min stora rädsla är att mista
Jag kan föreställa mig min egen kropp brinna i den gapande ugnen
Men där fanns en liten kista
Där fanns någons lilla barn vars kropp väntade på sin tur

Just därför fruktar jag döden
För det finns dem som jag älskar
Och aldrig kan föreställa mig hur det vore att mista
Lika enorm som min kärlek är
Lika stor är min outtalade skräck