Vi vaknar upp i dagens långa skugga,
där kraven står som pelare på rad.
Vi räknar allt vi tror oss ha att hugga,
en ständig jakt på nästa stora blad.

Vi väntar oss att våren alltid bär,
att solen värmer just på vår begäran.
Men glömmer bort det lilla som är här,
och tappar bort den äkta, varma näran.

Förväntan är en tyngd som kväver stunden,
en skuld vi lägger på en framtid okänd.
Men uppskattning är blomman nära grunden,
ett stilla ljus i mörkret, mjukt och ömt tänd.

Det är att se den hand som hålls i din,
inte som ett löfte om en evig strimma,
men som en gåva, ovärderlig och fin,
blott lånad åt dig denna korta timma.

Släpp taget om vart krav på vad som ska,
och öppna ögonen för det som är.
Det som är här och nu, det underbara,
finns bara just i den sekund du bär.