Det mest märkliga men ändå logiska med mönstringen var att vi måste ha blivit inkallade på kontoret i exakt turordning efter födelsedatum. Detta medförde att jag blev varse en okänd pojke som föddes precis 1975-11-19 som mig (klockslag sa de inget om). Och det var inte den jovialiske Björn som jag hade umgåtts med under några år efter BB, nej han syntes aldrig till märkligt nog. Det här rörde sig om en annan identitet, någon som föreföll mer nördigt inbunden, även om man givetvis växlar personlighet genom särskilt ungdomen. Hörde på håll hur denne pojke tycktes få någon mer avancerad, ingenjörsmässig befattning, medan jag blev satt till telefonist (om än i tuffare klimat).

Sedan detta tillfälle har jag varken mött eller sett honom igen, såvitt jag vet, förutom i fotokatalogen som avslöjade att vi gick i helt olika klasser på samma skola (men ju snart skulle sluta). Trettiotre år har gått, tills jag nyss fick för mig att googla fram namnet igen. Det mest magiska är att vi visar oss bo i princip grannar, porten brevid!! Samma område av staden kunde man ha föreställt sig, eftersom många bosätter sig blott en liten bit ifrån sin uppväxts trakt, men att välja samma lilla gata känns ödesmättat. Har räknat ut att cirka 274 personer i Sverige torde ha fötts samma dag, dvs kring 137 pojkar, och vi har praktiskt taget (eller teoretiskt sett) ändlöst antal platser att sprida ut oss på. Om det skulle bli krig på svensk mark, kommer vi rimligtvis att hamna i samma skyddsrum.

De flesta killar i Göteborg med omnejder tror jag besökte Älvsborgs regemente utåt Långedrag - kanhända fanns det fler mönstringsställen. Där hade minst ett par möjligheter förelegat till min plikt. Antingen kunde vapenfri tjänst ha blivit verklighet som jag ville då - fick någon broschyr om brandsoldater o dyl. Eller så skulle jag genomföra den ordinära militärtjänst som man "preliminärt" (relativt definitivt) placerade mig på. Det krävdes alltså ytterligare engagemang från min sida för att få bli vapenfri, och myndigheten hade säkerligen erfarit hur ungdomar brukar ändra sig hit och dit. Däremot fick jag ett helt års frist, såtillvida att inryckningen skulle ske -95 ist för -94, så att två terminer efter studenten blev "lediga" att komma underfund med vad jag ville med livet.

Att slippa undan lumpen helt bedömdes jag som alltför duktig för, och vågade ingalunda heller simulera problem. Konditionen var i bästa trim, ingen kroppsdel skadad, styrkan i benen god, i armarna någorlunda, mens psyket tycktes intakt. Gymnasiet hade iofs inneburit en resa från mönsterelev till skolkare, eller från plugghäst till konstnär, men de sociala bitarna höll på det hela taget ihop, med hel familj och minst en bra kamrat. Minns inte riktigt om jag nämnde mina släktband till Boden för mönstringsförrättarna, men de sände mig ivf ända dit upp. Kanske behöll jag själv placeringen just för att morbrors familj bor där - eller så la de förutseende ihop ett & två för att hålla kvar min roll som grundsoldat?!?

Här där Frölunda övergår i Tynnered bodde "min dubbelgångare" redan några år före jag flyttade hit. Måhända är han någon av de allmäna grannar som jag hejar på titt som tätt - som jag bara inte kopplat till minnet ifråga. Å andra sidan har vänner konstaterat hur sällsamt god min förmåga är att känna igen ansikten, nästan hur länge somhelst efteråt. Som tre-fyra-åring lärde jag mig diverse filmstjärnor på idolbilder, utan att veta ett skit om deras roller eller liv.

Kamraterna i lumpen lärde man känna oerhört konkret på vissa plan, medan personens liv i övrigt lätt låg dolt - som det ofta blir på en arbetsplats eller skola, bara ännu mer sammansvetsande situationer. Därmed både synd och märkligt att jag knappt mött någon av killarna efteråt!?! Repmånader lös med sin frånvaro. Hansson blev den förste och siste jag hejade på, samma höstkant korsades våra cykelvägar vid havet härnere, och en juldag stod Barklind på bokhandeln i Luleå, medan Emanuelsson blivit återfunnen i digital form. Dock så gott som allihop minns jag hur de såg ut, vad de hette i efternamn, och i hälften av fallen hur deras röster lät. Hyser emellertid inga illusioner om att alla skulle komma ihåg mig.

Brukade mest bara spana in tjejer i skolfotokatalogen, men ett par dagar tog nyfikenheten på "dubbelgångaren" överhanden, dvs vem han var - eller vem jag var. Hade fått ännu ett material att utreda hur mycket som stämde med astrologins teorier - om man kunde vara hemskt lika och samtidigt hemskt olika?? En eller annan dam och fröken "jagade" jag och sökte aktivt söka upp under ungdomen, med de trubbiga redskap av penna & papper som stod tillbuds innan internets utveckling. Dock en man eller yngling skulle även då ha känts konstigt, med större risk för missförstånd. Hoppas att varje människa jag har känt (och känt till) dyker upp helt naturligt igen, i något avspänt sammanhang - att jag lyckas låta bli att göra för stor grej eller för liten grej av det hela, att det finns lagom spännande chanser att fortsätta lära känna en och annan.