Vi bodde tre unga män i en gammal terrängbil av modell "valpen". Trängas behövde vi oftast bara göra två samtidigt - det kunde även hända att man satt själv därinne och vaktade telefonen, den så kallade fältapan, ifall befälen kom med någon blixtsnabb instruktion eller förfrågan bortifrån stabstältet. Som jag fattade det blev våran plats utvald för att signaltrafiken skulle förefalla fienden att härstamma från annan position än där nästan hela kompaniet hade sitt läger. Man kan undra om det innebar att vi skulle ha blivit beskjutna först av alla - men var nog inget vi funderade över då..? Hade fullt upp att överleva såväl kyla och hemlängtan som långtråkighet och plötsliga ryck. Rutinen förlöpte i tre pass på två timmar vardera - som längst en dryg vecka i streck. 

Var femte timme fick man pälsa på sig full utrustning, öppna och stänga bildörren så att maskeringsnätet icke kom i kläm, och så tvinga sig att gå en patrullrunda i komplett ensamhet. Blott vissa tillfällen kunde någon kabeldragare dyka upp mellan tallarna, från en annan pluton, så att vår trio fick ta emot tråden som skulle kopplas in i terrängbilen, varpå vi redan hade kopplat ihop och rest en hög antenn (så kallad högantenn). Snön i djupa lager lyste verkligen upp skogarnas kompakta mörker, och ibland fick vi ytterligare hjälp på traven av månsken eller rentav norrsken. Man fick mer eller mindre låtsas vakta, på faror som aldrig fanns där, under allt ifrån en kvart till två timmar, beroende på hur väl man lyckades röra sig och motstå frestelsen att återvända till valpen. Det blev givetvis den kallaste vintern jag någonsin hade upplevt, i sin helhet, och trettio år senare har jag bara bitvis fått känna på liknande köld. Göteborgs våta vindar kan iofs göra helvetet ännu värre, medan Bodens torra stillhet kändes ibland behagligare (åtminstone under förra seklets villkor).

Var femte timme fick man försöka sova, lutande sig över det lilla "kontorsbordet" som måste varit en fällbar träskiva, eller på annat vis halvt nedkrupen längs de trånga sätena. Senare den vintern, ju längre övningarna blev, vill jag minnas att Emanuelsson ordnade till en mer tjänlig sovplats för oss bakom telefondisken. Ett par perioder fick vi sova på riktiga britsar hos grannar, dvs när den andra plutonens fjärrenhet samgrupperade med oss. De hade fått större, avsevärt varmare fordon, vari man turades om att sträcka ut kroppen. En smula struligare kunde det bli att kränga på sig alla lager igen, inklusive geväret som jämt måste återfinnas nära en själv, vilket man lätt krockade med i det isolerade mörkret därinne. Terrängbilen hade tydligare lampljus vakande över oss, såvitt jag kommer ihåg - annars snön genom de kamouflerade rutorna trots allt, som jag glömt. 

Var femte timme jobbade man med det potentiella ansvaret för kablar och trafikförutsättningar till diverse telegrafister. Själva tekniken visste mina kamrater klart mer om, så jag har säkert fått somligt om bakfoten, och lär titt som tätt ha behövt väcka den ena eller leta reda på den andra. Barklind var gruppchef, medan Emanuelsson fick agera ställföreträdande fastän det egentligen var min roll på pappret. Kände mig nöjd att hänga med i baksätet - få mer tid för mina egna reflektioner. De lärde sig ratta terrängbilen eftersom de redan hade tagit körkort, något som jag fortfarande avstår till förmån för cykel eller elmoped.