Längs mörka tunnlar

staplar jag ostadig steg

ju djupare in jag vandra

med min ensamma själ

ju mindre ser jag ljusen

som blinkar svagt där fram

så jag springer

springer, springer

för att möta

tåget

men det svänger

någonstans där

långt fram

förtvivlad ropar jag åt det

att komma tillbaka

snälla

snyftar jag mig hes

men ljusen försvinner

lämnar mig

i becksvart mörker

någon andas vid mina sida

vänder mitt ansikte mot dess anda

men det är bort igen

hopkrupen väntar jag tryckt

mot tunnelns fuktiga väggar

ensam med mörkret

min själ har lämnat mig

igen