Svetten i hans nacke kom inte från det hårda fysiska arbete som vinds- renoveringen innebar. Utan från upptäkten; den nya sanningen, som uppenbarade sig och skakade hela hans värld. Hela hans liv var uppbyggt på lögner och svek. I övrigt omgavs han av tystnad.

"Älskling kaffet är klart."

Ella, hans hustru, slamrade med porslin nere i köket. Själv bläddrade han i dagböckerna framför sig. Gamla böcker som berättade om ett ensligt liv, från att ha varit som vilket annat liv som helst till tomhet, ensamhet och slutligen döden. Bilder fanns instuckna mellan sidorna, foton och skisser från en svunnen tid.

Den första boken, med sina gulnande sidor var nära 40 år gammal. Det var omöjligt att inte le åt kärleksförklaringarna. Han hade även själv varit förälskad, han kände igen naiviteten och mindes själv hur han glidit runt på moln under den mest passionerade perioden..

"Hon kom förbi här i dag igen. Hennes leende är mer värt än solen under den regnigaste av somrar. Hennes röst får blodet i min kropp att koka, hennes sätt att smeka mig på kinden som om jag bara är grannens lille son är nästan mer än jag kan uthärda..."

"Vad läser du?" David ryckte till. Vände upp blicken mot Ella.. Aldrig hade hon varit så vacker som nu, när hon var höggravid, med hans barn. Han blev varm inombords då han mötte hennes blick.

"Eh bara några gamla dagböcker jag hittade nyss instuckna i isoleringen under fönstret."

"Oh, va spännande." Hon gled ner på det dammiga golvet intill honom och sträckte fram en kaffekopp.

"Tack hjärtat." Han tog hennes hand i sin medan han försiktigt smakade på den brännheta drycken.

"Titta David vilken vacker skiss." Ella höll fram en gammal skiss som ramlat ur en av böckerna. En kvinna log med ett varmt leende mot honom. "Hon ser bekant ut tycker jag", fortsatte Ella innan hon nyfiket började bläddra i boken.

David kände hur han rodnade. Ja, kvinnan såg bekant ut, tveklöst. Han hade pratat med henne varenda dag sedan han flyttat in i huset. Hon var visserligen äldre nu än på bilderna, ändå kunde han höra hennes något gälla röst då hon försökte pressa ur honom hans livs berättelse, eller innan hon med ogillande i blicken beskrev omgivande grannars mest fatala misstag och problem. David kände inte sina grannar till namnet än, men han visste redan vem som varit otrogen, vem som söp och vem som inte sorterade soporna.

Plötsligt ville han vara ifred.

"Nä, älskling det här duger inte. Vi blir aldrig klara om vi sitter här och filosoferar." Med en missnöjd rynka i ögonbrynen studerade hon honom i en bråkdel av en sekund, tog hans kopp och försvann nerför trappen. När han kände sig trygg i sin ensamhet sjönk han tillbaka mot väggen. Tanken hade varit att förstora ett litet fönster, bygga en atelje, istället hade han öppnat ett fönster mot en okänd sanning. Var hela hans liv solkat av lögner?.

När de hade flyttat in i huset, hade han direkt fått höra historien om eremiten som avslutat sitt liv i husets källaren, hans fars kusin som låtit honom, David, en obekant kille, ärva det gamla huset efter sin bortgång. Minnena av hur föräldrarna i åratal övertygat honom om att inte flytta till huset dök upp i hans tankar. "Det ligger fasligt öde," brukade hans mamma ofta säga när han förde frågan på tal. Hans pappa tyckte att så mycket som renoveringen skulle kosta var det inte värt det.  Deras argument hade låtit rätt, och kanske hade han inte velat lämna storstadens bekvämligheter för friden på landet?

Sen hade Ella övertygat honom om att en flytt vore idealiskt, att de kunde göra om vinden till en atelje och han kunde jobba hemifrån. Öppna eget hade alltid varit hans dröm och nu var det möjligt.

David visste inte hur många timmar han hade läst i dagböckerna, bara att ljuset utifrån började försvinna och att ögonen kändes grusiga. Han bara måste läsa dagböckerna, de ord som etsat sig fast inom honom behövde förklaras...

"Jag vet vad folk säger om mig. Att jag betraktas som ett freak, en utböling. Det är egentligen länge sedan som jag gav upp, ville bara leva vidare för min sons skull, den son jag aldrig fått hålla i mina armar, aldrig fått berätta godnattsagor för, den son som jag hoppas en dag får uppleva familjelycka och kärlek, något som aldrig hände mig. Jag älskade henne, trots åldersskillnaden, trots att hon vände sig mot mig, trots hennes svek förminskades inte kärleken utan förintade bara min självkänsla. Jag blev en eremit och i hennes ögon var jag för alltid ett hot, ett hot som kunde förstöra hela den fasad hon byggt upp som sitt liv. Idag, min sista dag kan jag se henne som den hon är, en elak skvallerkärring, men det lättar inte mitt sinne utan får mig bara att känna att jag kastat bort mitt liv. Jag vet nu att David har det bra, min kusin skickar mig information om hans framsteg, det gläder mig så att han älskar att måla, jag inbillar mig att han ärvt det intresset av mig, kan man ärva något av någon man aldrig ens träffat? På ett sätt känns det som om jag lever vidare, fast jag vet ju att det inte är så. Jag vet ju att döden är sista anhalten. Men den kan aldrig bli värre än där jag är nu. Ensam."

Från ett porträtt, fastklistrat på dagbokens sista blad kunde David se sig själv flina. Han insåg att hela hans liv var byggt på lögner och svek. Kanske hade han levt en lögn, men än var det inte för sent. Han visste ännu inte hur han skulle handskas med allt, bara att hans barndom var svekfull.  Fast framtiden, föräldraskapet, äktenskapet - ja, däri fanns sanningen.