Stilla liv

strillar under

frostig yta

vattnet lever stilla

ur livet föddes en dröm

om stillhetens ljuva beklagelse

vintern är över

domnaden går bort

nu återstår det för mig

att inte falla i famnen

på en sten

en sten likt ditt stenansikte

du beslöjar inga hemligheter

Tysta vilar vi under stjärnorna

du avslöjar ingenting

utan solar dig i ljuset

från en fallande stjärna

jag ser på dig

ditt stenansikte ler

och jag önskar nästa

tillbaka min sten

för att se dig le

som om du verkligen levde

som mig

får mig enbart att

älska dig mer

Du blir min midnattsprövning

ett hinder mina tankar inte

kan bryta ned

Vi ser på

när månen går ner

hur solen dricker månens ljus

jag blickar bort mot dig

och leendet är borta

sekunderna du beslöjade

ditt inre

var underbara

trots att de var korta