Västen ligger

orörlig

jag ser på den

genom ögonens dimmtäcke

Dess starka färg

får mig att minnas

att världen inte är av svart, grått och vitt

den får mig att minnas

att mitt hjärta

borde aldrig ha blivit ditt

Med svarta jeans

sträva och gråsvarta

stumporna är vitgrå

mitt ansikte kan måla lakan rena

med sin vithet

och ögonen är

färglöst grå

Det är en sådan där

hemsk

mittemellan-helvete-och-död-dag

idag

en sådan dag då man inte vet

vem av spegelbilden och en själv som är jag

Då ser jag västen

ligga där ensam

mitt i det sotblå skimret

himlen ger

smultronsröd

den lyser mot allt det grå

den passar mig inte

men jag använder den ändå

Den får mig att lysa upp

tillsammans med den

det är nog därför som jag

gillar den så mycket

tänker jag och ler

när jag ser mig i spegeln

med västen på