Galenskapen

ringar in mina ärr

med röda revor

från dess kniv

fäster mina händer till väggen

hindrar mig

från att skriva

rent

Bland kuddbeklädda väggar

skriker jag välkända skri

ut i natten

men insolerad här i min själ

hör ingen mig

de sover rofyllt

utanför min dörr

jag gråter syra

över mina länder

frätande genom

tvångströjan

släpper  den fri mina armar

men jag rör mig inte längre

har varit här

så länge

att jag nästan trivs här

i min cell alldeles ensam

oförådd av den

räknar jag den som mitt

allra första hem