det var tid för henne att gå hem och utanför väntade bara mörkret

höströda löv kunde nog gjort bilden muntrare men konstnären lade till alltför mycket brunt så att tavlan blev en dyster murrig målning istället för en färgklick i tidens vardagsrum

jag skakade lättad ut mitt hår och plockade upp min handväska

det var tid att gå

på hösten blommar bara sorgen och stövlarna trampar bara döda löv det var 1938 och kappan nådde just nedanför knäna gula stjärnor fästes på rockslagen och armar höjdes i vädret

det var verkligen hög tid att gå

bara allvaret höll henne kvar jag visste inte om jag var jag eller ifall jag var hon

lätta fötter svävade fram natten var klar stjärnorna på himlen blänkte vänlig ned stjärnan på kappan svarade
män med järnrör slog och slog splittrat glas glänste som kristall

hennes hår var utspritt över marken hennes handväska låg fem meter bort

tiden för att gå var övermogen och nu väntade bara tågen