i garderoben hänger det
som var menat
för andra ögon, men jag
dansar med kontorslandskapens sista glödande lampa
varje sen kväll och resten är bara
gapande svarta hål och snart

är så också jag

slukar mig
drar mig
bortom gatlyktor, bortom vintergator

det är september och löven
har redan skiftat färg
jag byter skinn

jag har slutat gå och jag har slutat
löpa
jag åmar, krålar, vrider
i spegeln stirrar rödstrimmiga ögonvitor
och så ett timglas
en venusfigur
en kropp jag inte känner och jag

går i för höga klackar
går i för snäva kjolar
går i för avslöjande toppar
och förvrider huvudet
på vem som helst och ingen

tempot är lägre nu och
det finns tid att försöka nå
krispiga skyar
det finns tid att visa

skala av
falla och förgås

jag
vill inte tala i tungor

jag vill smaka salta tårar
och jag
vill gå över gatan

ta hissen upp till våningen
där du bara kan trycka
ned

och jag skall tända alla lampor
väcka liv i hårddiskar och surrande
fläktsystem

och det är gala
det är septembergala
i hus av tegel och i
gapande svarta hål

skall du se mig dansa
dansa mig ur året och blinka
i neon
tända stora skyltar och släcka
små män

och när du undrar vem jag är
svarar jag

september; det vackra
i det
döende,
ett fyrverkeri av
förruttnelse,
växandets metamorfos till
intighet och jungfrun
som går
i dvala tills
nymånar och svepande ögonfransar
väcker isblå kinder