hon står i dörröppningen
till rummet
som inte längre tillhör henne

[Var det här
mitt öde?]

bara två minuter bort
rullar ett tåg
som om det aldrig gjort annat
bekymmerslöst

och ingen tycks fundera över
hålet i latrinen
och att det som i stillhet spreds
över slingrande stigar i Smålands skogar
nu filmas och sänds live
på bästa sändningstid

[Jag kanske hela tiden varit på väg
hit?]

hon stryker över fönsterkarmen
veckor av försummelse på fingertopparna
och så för hon
pekfingret
till sin mun

suger
blåser

inser först för sent


[Jag har alltid gjort saker i
fel ordning]

att det är tyst

tyst

vagnar av platser
meter av väskhyllor
mil av kom bort

och så alla dessa ögon
ögon

ögon att möta, att blunda för, att leva för

det plastiga i ett hastigt möte,
två för varandra obekanta,
artigt, oj ursäkta, får jag lov att komma
förbi

[Jag har alltid bett om lov]


för henne förlorat


skräcken
att resa
att fly
att våga

och så värre

att aldrig resa
aldrig fly
aldrig våga

berättelsen av mitt liv,
tänker hon
och fnissar åt fånig översättning

kantstött sammetsfåtölj i rött
armstöd rosa av alltför många kvällar i
stillhet

det ena benet över det andra

hon sitter där nu
hon sitter igen
hon är kvar
det är inte hennes rum,
men hon är kvar


[När lämnade jag senast något åt sitt öde?]


hon är kvar och vi låter henne

vi låter henne