Jag ser dig i skolan nästan varje dag. Ibland möts våra blickar, och då minns jag vad vi hade. Och saknar det så fruktansvärt mycket. Men det kan aldrig bli riktigt som då.
Jag kommer ihåg när vi bestämde att vi skulle bo ihop när vi blev stora, ja till och med hur våran lägenhet skulle se ut, vad vi skulle ha för djur, hur många djur, and so on.
Och vi älskade att bygga kojjor, kommer du ihåg? Nu skulle du nog tycka att det var fjantigt, se vad du har blivit.
Men du var min allra bästa vän, även om vi bråkade om vem som skulle ha vilken Barbie hela tiden (Barbie är fake, det vet jag nu).

Och sen slutade du ringa.
Jag kan fortfarande känna hur ont det gjorde när du inte valde mig till ditt fotbollslag när vi skulle spela (så barnsligt, Rebecka).
Jag var för naiv för att fatta vad som höll på att hända,
att vi gled ifrån varandra.

Nu står du där, likadan som alla dina \"underbara\" kompisar.
Du valde sida, blev en av de coolaste. Som hade mer status, och fick vara med på allt kul. Slutat hälsa har du också.


Men det spelar ingen roll längre. Jag tror ändå att våran vänskap finns kvar innerst inne, och kommer alltid finnas.








För du är tom, och jag är tom.