År har gått
sedan jag
först förstod
hur sjuk du
var och är.

Sedan dess
har jag
kämpat med tanken
att kunna vara
ifrån dig,
utan att klandra
mig själv.

Att tygla min ilska,
möta min rädsla-
odla mitt mod.

För varje \"hej då\"
fruktar jag farväl.

I mariga drömmar
igår natt,
fick jag veta
att din själ svävade-
mellan himmel
och jord.

Så när du ringde idag
med gråten i halsen
visste jag,
vad du inte kommer veta
förrän imorgon.

Min tumme är vit
och jag hoppas
hoppas-
hoppas innerligt;
att mitt sändebud
har alldeles fel.

Men det är höst
och jag är för långt borta
och erfarenheten viskar:
det är alltid då, och

då är nu