Som starka skyar
som plötsligt tappar sitt trofasta fäste
föll vi
och änglarna dom föll med oss.

Vi kommer aldrig mera dit igen, för du låtsade kedjorna, älskade.

Oberörd som en hjärtlös
tar du och släpper
allt vi kämpat för.
och nu är det glömt i djupet av livet.

När ska livet inse sitt öde?
När ska jag acceptera den beska smak vi fått?

Kan vi inte bara gör det sådär äckligt enkelt igen
värma mina frusna lemmar

för mitt hjärta, det förfryser.

Detta är mitt brustna hjärtas beskännelse:

jag saknar dig