Regnet avdunstar

i solen mörknande strålar

jag går bredvid dem

orörd av deras ljus

bortom tiden vandrar jag ensam

med mina tankar

vattnet krusas lätt i vinden

det regnar igen

men jag känner inget

och för en sekund låtsas jag

att regnet sköljt bort den delen av min existens

som jag hatar

av hela min varelse

Men när dagen sedan gror på nytt

förstår jag nedslaget att det verkligen bara varit på låtsas

allt det hemska finns ännu kvar