Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Novell - två hjärtan kan läka varandra



två hjärtan kan läka varandra

lektionen var matte, jag var djupt inne i satser och siffror då någon slår mig nätt i ryggen.
Det var louise, hennes djupa himmelsblåa ögon kollade på mig med en slående gnista.
Jag har funderat hela denna timmen, och har kommit fram till en massa killar du kan satsa på!
Ett brett leende var som klistrat på hennes smala läppar. Jag suckade med lätt sorg men försökte
dölja det för att inte krossa hennes hoppfyllda ögon.
Hon ville ju bara precis som jag att jag skulle finna en kille med ett rött stort bultande hjärta.
Hon la en ihopknycklad papperslapp på min bänk och log ännu mer. Namn efter namn känndes igen, han är för lite det, och han är för mycket så. Det finns alltid ett fel. Louise hängde
tungt tittande över min axel.
Han som jag ringat in tycker jag är bäst! Jag skumläsde halva sidan ner innan jag såg cirklen runt namnet, Isac Svensson. Jag försökte med allt jag hade att inte se skeptiskt ut, men jag lyckades inte. Hur kunde hon veta, att jag tyckt han var vacker på avstånd? Hur kunde hon veta att jag längtat
efter att lära känna honom och att få han att skratta?
Isac och du är samma typer, liksom, ni passar som pusselbitar ju! Jag är säker på det, satsa på han! Louise har alltid förmågan att övertala mig.
Louise, asså, jag känner inte han och jag tror inte ens han vet vem jag är.
Det var sant, jag tror inte ens han slängt en blick mot mig på dom två år han faktiskt gick här.
Vår slöa matte lärare (som jag trodde gått in i väggen för flera år sen) hyschade oss mesigt och
går vidare till nästa elev. Louise gav mig en kom-igen-då-blick och vänder ryggen bord och
pratade med Ida istället. Mina ögon föll ner på sidan tjugofem och jag försökte koncentrera mig
på paralellogram, men, drömmarna tog mig till en annan plats, andra personer, en famn.
Påvägen hem såg jag Isacs rygg på avstånd, jag ville skrika, men orden dog på vägen upp, tystnade i strupen. Kvällen var inte speciellt minnesvärd, jag fastnade framför tvn och tog beslutet
att imorgon, då jävlar, då ska jag säga hej.

Nästa dag var som den föregående. Lektion efter lektion, allt gjorde det bara det svårare, nervositeten steg och fjärilarna cirkulerade i magen, för ett ynka hej. Hans rygg var på andra sidan av vägen, jag öppnade munnen (JAG TÄNKTE VERKLIGEN GÖRA DET) han vände sig om och jag förberede mig. Men det var en annan, fan också. Fötterna fäste sig i marken och jag kände mig som en idiot. Mannen såg frågande på mig och gick där ifrån. Vilken besvikelse, vilken jävla besvikelse.

Nästa dag var det fredag. Vi slutade tidigt och jag vandrade den långa vägen hem, frågorna bubblade i mig, jag frågade mig själv om Isac skulle kunna älska mig, kunde jag gå på , var det så
bombsäkert som Louise sa? Vinden var ljummen och du följde mig omedvetet hem. Jag höll intet i handen. Jag kunde se olika nyanser av kärleken, jag spg det mörka, och det beska och det ljusa och underbara. När jag gick där och tänkte och gick för vi en väg som vek av, hörde jag ett skrik
-Sofie! Kul att se dig!
Det var han, Isac, Tusen kolibris fladdrade vilt i min bröstkorg.
Han gav mig en mjuk och varm kram. Jag klämde fram ”det samma”
vilket håll bor du åt? Eller ska du inte hem?
Jo, jag ska hem.. Jag ska ditåt.
Jag pekade mot vårt kvarter, fan, jag var ju nästan hemma.
Jag ska med åt det hållet, följe?
Ja, det hade varit trevligt
Trevligt? Hur gammal är jag? 60? Herregud Sofie, behärska ditt språk, behärska? Va fan höll jag på med? Jag var förrvirrad och försökte att hantera den lycka som spred sig ut till min darrande fingertoppar. Vi pratade och orden flöt på så fint, och mitt leende kom med vinden och
släppte inte mina läppar. Han sa att han skulle på discot ikväll, jag visste inte om jag hade lust
att svettas med blonda bimbos och andra idioter. Men, det var uppoffringarnas tid, så jag sa, ja, jag ska dit. När han lämnat min åsyn och jag stängt min ytterdörr, hoppade jag av glädje. Jag ringde Louise för att dela med mig av beskedet och allt det andra som hände på vägen hem.
Svaret jag fick var:
Jag visste det! Det skulle bli ni två, skit bra! Disco ikväll då, ta på dig dina finaste kläder stumpan,
för ikväll ska du visa Isac hur jävla bra och söt du är!
Den sista meningen tog hon till sitt speciella stockholmska uttal.
Generad och skrattandes svarade jag
Jag kommer om fem minuter.
Men det tog lite mer än fem minuter att hitta den finaste kombinationen i min garderob. Jag ville bara slänga ut alla kläder och köpa nytt, nytt ,nytt. Till slut fick jag panik och tog fram tights, jeanskjol och ett prickigt linne. Är jag snygg nu? Har jag någon gång ens varit snygg?
Ikväll skulle jag vara finast. Jag skulle det. Inget kunde stoppa mig nu.
Efter att ha sminkat mig i säkert ett halvtimme och fixat håret på en kvart, så cyklade jag på
min rostiga crescent bort till Louise. Louise bodde i ett stort vitt tegelhus, som en herrgård ungefär, stora portar, en damm med små hoppande fiskar och på baksidan var det en svimmingpool.
Hennes rum var luftigt, vita stenväggar, och skinmöblering, ett vuxet rum helt enkelt. Om man jämförde med mitt med gula väggar med prickar på och som fortfarande använde hjärtkuddar och hade gosedjur i soffan. Vi fixade till oss lite extra framför den stora hallspeglen. Det finns nog ingen
som inte är ett dugg fåfäng, jag tror inte det. Vi gick sakta ner mot staden, plötsligt ringde min mobil, det var Isac, hur fick han mitt nummer?
Du skulle till Discot ikväll va?
Ja...
Jag blir så fåordig av hans underbara röst.
Bra, jag ska med dig
Han var glad och jag kunde se hans leende igenom telefonluren.
okej, bra
Jag försöktet dölja min lycka, och jag lyckades väldigt bra. Jag lät lam och tråkig istället.
Ja men vi ses då, hejdå
Hej då..
Louise kollade på mig, hon förstog, av ren slump började vi båda springa i samma sekund.
Vi sprang ner för backarna tills vi kom på att vi inte alls har bråttom.
Discot skulle inte börja på en halvtimme. Vi var fulla med skratt, och flåsandes satte vi oss ner.
Jag kom fram till att kärlek var nog det bästa energikicken som fanns. Vi kom fram till diskoteket
där vi mötte vänner och bekanta som vi kramade om och alla var uppspelta och förväntansfulla.
Klockan tjugo noll noll öppnades portarna och ungdomarna rusade in. Efter legitimations kontroll och stämpelmärkning så begav vi oss till det blinkande dansgolvet. Överallt var lampor och det kändes som om alla la sina blickar på en. Var va han? Kommer han inte? Efter en timme så stog han där, vid ingången och vandrade in, åh, hans motorik smälte mig. Han gick förbi och log på sitt
speciella sätt, sa hej och gav mig den andre kramen idag. Nu hade han tänt en eld, en brand, inom mig. Hans varma armar och stjärnklara leende, inget slår det. Jag grävde ner mig försiktigt i hans tröja, hans korta brunghåriga hår, jag ruffsade det och sparade känslan i mina händer. Han såg på mig med sin laserblick och jag smalt ner till marken. Vi dansade och dansade, han tog min han och jag knep till och kände hans skrovliga hand mot min. Jag kände någonslags eufori , jag var lycklig, lycklig, lycklig. Han släppte min hand och allt blev genast tungt, tungt som sten. Jag försökte dölja
hur jag föll samman, men det var inte lätt. Han var här, men borta, han stog brevid, stilla. Han gick bort och la armen om en flicka, med smala ben och inga höfter, hon hade små flirtiga ögon och smala fina läppar. Jag kände avsky till hennes vackerhet, och hon var tydligen hans. Jag kollade ner
på mitt misslyckade försök till kropp. Hon kysste hans ömma kind, jag kokade av ilska, han var min och ingen annans. Han vände bort sitt ansikte för att fly fältet, och jag kände att jag var påväg att vinna. Han tog min hand och vi dansade med dom andra igen. Louise log i min ögonvrå och jag log
jag också. Han böjde sig ner för att kyssa min kind och jag gjorde det, men han släppte min hand och han gick och kvällen föll i kras. Jag somnade ändå med ett leende på läpparna, på något konstigtvis, visste jag, att imorgon. Då kommer han att ringa.
Han ringde vid tolv och gäspade i luren, han sa att han kompisar drog då, det var därför han var tvungen att säga hejdå och han var ledsen för det. Jag var tyst i telefonen, för fortfarande var
hans röst sådär kärleksfullt förlamande. Han sa att han skulle ut ikväll, på festen hos Robin. Jag var inte bjuden dit, men jag visste Louise hon var. Jag och Louise skulle kränga godis och kolla på tecknad film den kvällen. Vi satt i hennes stora skinsoffa med en stor godisskål med alla våra
favorit godisbitar. Till sist, när filmen var slut, så höll vi båda på att spy. Vi hade ätit upp hela skålen.
Vi låg och klagade då vi kom på – vi skulle ut. Vi tog på oss våra jackor, min baktanke var att
vi skulle till Robins fest, men inte hade någon aning om vad han bodde. Vi gick ner mot det hållet
och pratade och jag kände mig besviken men vi gick vidare och plötsligt ser vi ett gäng killar på cykel. Vi vänder av automatik och går snabbt iväg, nu ville jag inte, hur ser jag ut? Va fan gör vi här?
Detta är ju pinsamt? Dom cyklar förbi, människa för människa, välkända ansikten, sist cyklar
Isac. Han slirar med sin slitna cykel och kollar förvånat på mig. Jag vinkar, känner han inte igen mig? Han kollar på mig, säger hej, och stannar kvar.
Vad gör ni här nere, kommer ni från Robins fest eller? Det var Johan, som stannat och ställt sig brevid Isac.
Men vad dum du är Johan, du är fan nykter, du hade ju fan sett om dom var där. Sa isac, och skrattade.
Vi var bara ute och gick
Vem försökte jag lura?
Aha okej, men nu får ni fan hänga med till Robins fest, den är värsta feet!
Johan log och jag sa tveksamt :
Jag ska hem snart..
Äsch kom igen nu, du måste fan med! Sa Isac leendes. Jag kunde inte säga nej
Vi följde med dom bort, och, Louise sprang in i huset och rände runt med dom andra, medans
jag och Isac stog i trädgården och pratade. Det var underbart. Vi hade någon samhörighet som
jag älskade. Vi skrattade och log hela kvällen. Jag skulle sova hos Louise, som bodde bara några
kvarter från Robins hus. Jag bestämde mig för att gå hem, mina ögon var trötta, och Isac verkade
vilja gå ifrån festen. Han gav mig hans tröja, för jag frös, han tog min hand och vi gick dom kvarteren som det var att gå till Louise. Han la sina armar om mig, kramade mig hårt,
Grinden var låst, så jag efter sammarbete mellan mig och Isac kom jag över och öppnade innifrån.
Han kom in, och utanför dörren. Hölll han mig så där hårt igen, han närmade sig mig, och han kysste mig lätt och vackert. Jag kände att han menade det, det kändes så rätt, så fruktansvärt rätt
såsom bara kärlek kan kännas. Låten hands down med dashboard confessionals rabblades upp i mitt huvud,
och jag sjöng på den hela kvällen.

the scent of your hair that you twirled in your fingers
and the time on the clock when we realized it\'s so late
and this walk that we shared together.
The streets were wet
and the gate was locked so I jumped it,
and I let you in.
And you stood at your door with your hands on my waist
and you kissed me like you meant it.
And I knew that you meant it,

My hopes are so high,
that your kiss might kill me.

Jag tänkte – Kärlek blir inte bättre än såhär.




Prosa (Novell) av Ängel i regnet
Läst 701 gånger
Publicerad 2006-10-01 17:50



Bookmark and Share


    Oprofessionell
Vilken bra novell, aldrig läst en novell från dig förut men denna visar att du har talang för det med :)
2006-10-03

  cogitoergosum
Gud vad fint! Jag blir alldeles glad :)
Otroligt mysig liten berättelse, den får mig nästan att tro på kärleken igen.
Du lämnar även till mycket funderingar efteråt, vilket är bra :)
2006-10-02
  > Nästa text
< Föregående

Ängel i regnet