Nutid

Hon visste att folk stirrade på henne. Men hon var van. I sitt arbete som politisk rådgivare reste hon mycket utomlands, mest på olika EU möten, hon var van vid beundrande blickar då hon seglade in i ett rum. Hon visste också att i korridorerna för hennes kontor i Bryssel så kallades hon ömsom Vikingaprinsessan och Isgudinnan, beroende på om det var före eller efter att hon tackat nej till någon dejt. 

Hon gick med långa bestämda steg längs den marmorerade korridoren på Arlanda. Hennes klackar ekade ljudligt och hon kände det som om det var bongotrummor som saluterade hennes hemkomst. Tre turistande japaner som troligen just klivit av planet började frenetiskt fotografera henne. Hon bevärdigade dem inte ens ett leende utan ignorerade det blixtrande kamerorna.

Vid bagageutlämningen konstaterade hon irriterat att väskorna var sena som vanligt. Med en irriterande takt trummade hon med högerfoten mot golvet samtidigt som hon stirrade på armbandsuret på vänstra handen. Den klockan var den utlimata belöningen. Föräldrarna hade gett henne den när hon avslutat sina universitetsstudier till deras belåtenhet, efter val som det gjort åt henne. I fyra år hade hon inte haft ett liv, det enda som hade funnits var studierna och hon ville på intet sätt orsaka mer osämja mellan föräldrarna som redan verkade på väg att hata livet ur varandra, så hon studerade och satte livet på vänt.  Och det hade lett till något, hon var någon nu.

Med en lättad suck hörde hon hur rullbandet för väskorna sakta rullade igång. Hon skulle på ett möte och förväntades vara där klockan ett. Utan något tecken på nåd tickade visaren förbi elva och trots att hon inte sa något högt svor hon långa ramsor i sitt inre. När hennes väska slutligen dök upp kände hon ett lyckorus inom sig och var alldeles för nära att tjuta till  högt. Men med behärskade steg gick hon mot sin väska och skulle just ta den när den rycktes bort framför ögonen på henne.

- Vad i hela fridens...
med bestörtning stirrade hon på mannen som höll på lasta hennes väska på en vagn. Han såg ut att lukta illa, men gjorde det inte. Skägg och hår omfamnade hans huvud till den grad att hon undrade i sitt stilla sinne om det fanns något mänskligt bakom allt lurv.  Mannen verkade inte ha hört, eller märkt henne utan ryckte åt sig en till väska och surrade fast den ovanpå hennes.

Siv försökte minnas vad som fanns i bagaget. Var det något som hon var beredd offra livet på? Mannen var klädd i gröna militärbyxor och en sliten flanellskjorta hängde löst över en svart t-shirt. Han var lång, och även om hon själv stoltserade med 178 härliga centimetrar var hon nte beredd att utmana bjässen på en örfilningskamp.

- Ursäkta mig
Hennes röst klangade iskallt medan hon med ett bestämt finger petade på hans rödrutiga axel. Ändå blev hon chockad när mannen förvånansvärt fort vände sig om och grep tag i hennes finger som om han täntke bryta det sönder och samman
- Va fan vill du, väste han irriterat. Bakom allt lurv gömde sig ett par sprutande isblå ögon. Siv kände hur han föraktade henne samma sekund som han lät blicken glida över hennes perfekta uppenbarelse.
- eh.. min..
Sist hon stammat hade hon varit 14 år och försökte förklara för sin pappa hur det kom sig att hon hade en groda i sovrummet.
- Min väska, ni har tagit den.
Mannen såg under en kort stund helt förvirrad ut. Släppte snabbt hennes finger och stirrade förvånat på väskan.
- Aj fan, förlåt...
På mindre än en minut höll han väskan framför henne och ett ursäktande leende spräckte upp hans annars så bistra ansikte.
- Tankspridd idag.
Sedan återgick han till sitt och hon stod förvirrat kvar tills hennes inre klocka formligen skrek ut förolämpningar till henne och hon rusade för att hinna till sitt möte.