som två gyllene brunnar var hennes blick

fast vid hans döende själs sista önskan

om förlåtelsen från hjärtats djupaste

i själens egen eld

med vemod och saknad strök hon hans ögon

till slutvilans första stund av ensamhet

att begrava sin egen dröm med honom

blev så hennes straff

röda rosor klädde hans kistas grå lock

tårar tvättar  en sista gång dess stjälkar  

då den myndigas röst läste dödens bön

med honom dog hon